Tävla med feber?
Puttningen går framåt, men det här med att tävla när febern kommer krypande är ingen hit! Inledde gårdagens seriespel helt okej, men tappade totalt mot slutet! När jag känner hur jag mår idag så är det kanske inte så konstigt?
Idag känner jag att jag har en tydlig feber. Gårdagens seriespel med H40-laget på Öijared förstördes av att den kom krypandes. Annars inledde jag helt okej och hade kanske kunnat göra en hygglig score om jag orkat - rent fysiskt alltså. Andra nio blev en smärre pina och jag gjorde några riktigt grova misstag!
Nää... det går inte att spela golf med feber. Jag tycker också att det är väldigt jobbigt med den huvudvärken som så gott som alltid följer med min feber. Men, jag hittar ändå några bra saker att ta med mig, samtidigt som jag får ett frågetecken som jag ska titta lite närmare på!
INLEDNINGEN
Om vi börjar ifrån början, så var det väl förvisso som så att jag kände att något var "på gång" i kroppen redan vid start, men jag mådde ändå helt okej. Spelmässigt så var det helt okej. Slog några riktigt fina golfslag, några okej men inga riktigt dåliga. En bra grund med andra ord. Men, dom var inte riktigt "rätt"! Inspelet på 1:an kändes bra, i luften tyckte jag den såg lite lång ut och sa till bollen att den skulle sitta, vilket den gjorde. 3 meter kort om hela green! På 2:an, slog jag återigen bra slag, både från tee och in mot green. Min bedömning var kanske lite kort och lite vänster och jag hade sett fram emot en birdieputt från ca 4-5 meter nånting? Men icke... Bollen landade kortare än jag trodde, och på fel sida "ryggen" som avgränsar Pierre Fulkes fina greener på Öijareds Gamla Banan. Så, ovanför krönet där jag inte kunde se vad som hände med bollen kickade den iväg till den nedre platån och nu hade jag inte bara en svår höjdskillnad att bemästra utan också 12-13 meter. Den här gången gick det bra, jag klarade mitt par, men någon birdiechans kan man ju inte riktigt säga att det var.
Och lite så här var det. Inte på varje hål, men vid en par tillfällen. Känslan i spelet var riktigt bra men siktet inte riktigt rätt inskruvat, varken i längd eller i sidled. Så, även när jag hade en bra känsla inför slaget, genom slaget och efter slaget så kunde jag titta upp mot en boll som inte riktigt gick dit jag ville. Inte långt borta, men hela tiden lite "fel"! Resultatet blir, att man får kämpa för sina par istället för att mata par och vänta på någon eller några birdies! Resultatet kan också bli, att när man får kämpa för sina par när man spelar "bra" så blir man som regel rejält bestraffad när man gör rena misstag! På 5:an gör jag misstag. Ett litet från tee och ett lite större in mot green. Det faller sig inte bättre än att jag får ett lång nedförsläge från en greenbunker, med mycket bunker att flyga över men lite green att landa på. Över green, ned i en run-off och vips har vi gjort en dubbel! På 6:an missar jag återigen utslaget med en tveksam sving där jag inte vågar gå för det slag jag valt fullt ut. Följer upp detta med en närspelsmiss och vips, har vi gjort två raka dubblar!
Men sedan kommer ett litet kvitto på att jag jobbar med rätt saker när det gäller puttningen! Den har känts bra hela vägen så här långt på rundan och nu får jag äntligen rulla i två fina puttar på hål 7 och 8. En mellandistans från ca 9-10 meter på 7:an och en lite kortare från ca 4 på 8:an! Två raka birdies ger förstås ett hopp inför resten av rundan, men vid det här laget känner jag mig faktiskt ganska risig!
ANDRA HALVAN
Andra halvan blir en lång pina. Jag känner att jag inte orkar hålla fokus på det jag håller på med och börjar bara slå. Alltså, kommer fram till bollen, tar ett avstånd och så slår jag. Inte en provsving, ingenting för att känna av hur bollen ligger, inte en sekund på att rengöra bollen och sätta mig i "zonen" inför slaget och uttnyttja lägesförbättringen. Ingenting.
Och det är inte på något sätt så att jag struntar i det, jag gör det bara inte. Först så känner jag förstås att jag är "hängig" men reflerkterar inte så mycket över det. Gör väldigt få bra saker på andra 9 och tappar scoren helt... förstås...
Inte mycket att säga om. Det finns saker jag tar med mig!
MYCKET DUKTIG SPELKAMRAT
Jag spelade med en annan H50-gubbe som även han förstärkte sitt lag denna gång. Jag kallar honom vid hans initialer som var MN. Han har hcp 2,6 eller nåt, och är en av dom som är med och har kapacitet att slåss i toppen av SGF's SeniorTour H50. Och låt mig vara mycket tydlig nu - det är jättestor skillnad!
Det var väldigt roligt att se! Så även om jag själv inte spelade min bästa golf så hade jag ändå en väldigt bra dag på golfbanan. Att se en spelare som nått det låga handikappet genom att spela de nationella tourerna är kul! Det är golf på riktigt!
Jag önskar att jag hade ett bra sätt att förklara vilken skillnad det är att ha ett visst handikapp om man aldrig lämnar hemmaklubben och sänker sig genom att spela herrgolfen med polarna varje onsdag. Jämfört med att åka ut och spela tour-preppade banor i den nationeall Senior-touren. Det är skillnad - på riktigt! Man ska inte se ner på den där Senior-touren på något sätt, det är ändå uttagningskriteriet för att representera Sverige i olika internationella amatörmästerskap, så... det är på riktigt!
Jag kommer att återkomma om det här med vilken skillnad det är mellan olika spelare med samma handikapp, men för nu, så avslutar jag med att säga att han inte hade sin bästa dag igår. Han spelade stabilt ifrån tee, men grymtade lite om en del av sina inspel och var mot slutet av rundan en aning irriterad över att han inte lyckats sätta så mycket puttar som han kanske borde ha gjort. Han gick på 77. En score som han inte kommer att skriva hem om, och han var nog inte särskilt jättenöjd totalt sett. Han tyckte att han "höll ihop det" som det brukar heta när man känner att spelet inte riktigt klickar, men resultatet ändå hålls i schack! Ni vet, precis det där som jag själv är så urbota urusel på!
PUTTNINGEN DÅ?
Några korta ord om puttningen till slut då. Den var helt okej igår, stundtals riktigt bra! Jag satte en fin rull på bollen och slog den - oftast - så som jag tänkte mig. Faktum är att jag slog några riktigt fina långputtar som dessutom hade stora fall över de stora ryggarna som delar av platåerna på Öijareds ondulerade greener. Jag kommer att jobba vidare med min puttning förstås och förhoppningsvis kan jag ta några små steg till?