Suget smyger sig tillbaka!
Suget kommer smygandes tillbaka! En översyn av det tekniska tillsammans med lite tankar och funderingar om vad jag faktiskt vill - och kan knuffar mig åt ett specifikt håll!
Fast mellan tekniker, har jag pratat om länge nu! Det är såna typer av problem som går att lösa men som ibland inte är helt enkla att ta itu med. Allt vi gör inom golf är en kompromiss och pratar man ren och skär svingteknik så är det i mångt och mycket fråga om kompromissen mellan kraft och precision! Eller..?
Jodå, det är så! Men... man måste också akta sig för att blanda ihop "kraft" med "hastighet" vilket jag känner att jag kan göra i vissa lägen!
Tekniskt sett, så har jag arbetat med lite "nygamla" saker. Jag vet att jag har varit väldigt slarvig med min uppvridning under ganska många år nu och när jag känner att jag inte har farten i svingen är det lätt hänt att man försöker ersätta det med kraft, och... då går det sällan bra. Det är också då det börjar göra ont i ryggen!
Så, full uppvridning och sedan bara rotera igenom, utan att tillföra något övrigt, så att säga. Vara noga med att starta nedsvingen på rätt sätt och komma in i rätt sekvens. Då... blir det bra!
Det mentala ställer till det!
Men det mentala ställer till det för mig! Kanske har jag dock lyckats sätta fingret på problemet? Seriespelspremiären på Chalmers var ett sånt skräckexempel på hur jag kan falla ihop när jag liksom slutar spela. Det som hände var, att jag inledde rundan lugnt och metodiskt, disciplinerat och fokuserat och spelade golf ungefär så som jag vill! För att göra en lång historia kort så vände jag på 34 slag (-1) och faktum är att jag var närmare 32 än 35! Riktigt bra golf där jag egentligen slarvar lite vid två tillfällen, men... i övrigt var det faktiskt precis den typen av golf som jag ibland kallar för min "mål-golf", alltså... det som jag har som mål att kunna prestera!
Men sedan hände något mitt på 10ans fairway. Min boll låg förvisso lite risigt i en uppslagen torva som inte hade vuxit igen ordentligt. 118 meter till pin, lite uppför med med vinden. En fritt svingad Pw hade lätt gjort jobbet, men med tanke på det lite sämre bolläget valde jag att försöka mjuka på en 9a. Och... precis som det ofta blir när jag mjukar för mycket, så blir det ingen bra sving. Jag duffade det slaget och gjorde en lite onödig bogey.
Följde upp med en bogey till på 11an, men... den säger jag inget om. Ett 175 meter långt par 3-hål är inget att bråka om och jag slog en riktigt bra järn 6a, hög och fin, men med lite för mycket draw. Slog en bra chip, men en dryg meter för kort och koppsnurr för paret. Det tar jag!
Men sen... på 12ans tee, gör jag en sån där extremt korkad grej igen! Det är ett kort par 5 hål, som jag egentligen skulle kunna nå på 2 slag, men det är lite smalt därframme och andraslaget kräver en lång fade vilket gör den strategin riskfylld. 180 till bunkrar på vänstersidan och 210 meter förbi dom. En spoon över, eller... järn 5 kort eller upp till framkant bunkrarna? Jag valde att mjuka mitt driving-iron! Ett slag jag tycker är riktigt svårt och jag kan verkligen inte begripa varför jag valde det. Det blev också, som så många gånger förr något av en armsving och en kraftig hook. Ut i skiten till vänster med den, hacka sig loss, ner i ett pliktområde och så vidare... Dubbel... Det rätta beslutet hade varit att välja en järn 5a från tee, slå den "fritt" till mitten eller lite till höger på fairway! Så korkat!
Fortsätter sedan spela på det här sättet, väljer inte "rätt" klubba, utan nästan konstant en klubba för mycket för att jag av någon anledningen inte längre tror mig kunna slå en golfboll. Och, när jag drar ner tempot för mycket stannar kroppen och det är liksom bara armarna kvar som går! Orkar knappt tänka på de bakre 9 under den här rundan, men att jag spelar den 14 slag (!) sämre än utrundan borde tala sitt tydliga språk!
Jag tar med mig att jag jobbar på bra saker rent tekniskt. Men jag behöver mängdträning på detta för att det ska sitta bättre än vad det gör. Jag tar också med mig en påminnelse om att spela hela rundan på samma sätt. Att klara av att lita på mig själv och göra det jag ju - egentligen - vet att jag kan!