Avslutar med Serieseger!
Det är aldrig bra när det känns "för" bra på rangen! Gårdagens uppvärming på Kungälv-Kode kändes fantastiskt mycket bättre än spelet ute på banan! Men jag kämpade på, och höll ihop det hyfsat ändå!
Mina teknikproblem sitter i. Känner mig mitt emellan två tekniker och har svårt att våga lita på mig själv när jag ställer mig över bollen! På rangen går det bra, men ute på banan blir jag rent av svag! Gårdagens runda på 82 slag är "den sämsta 82:an jag någonsin gjort" där det var närspelet som räddade mig till en någorlunda respektabel score! För första gånger i mitt liv är jag glad att en golfsäsong är över!
Avslutningen av årets seriespel blev till slut ändå rätt "okej" på något sätt. 82 slag är förstås inte vad jag vill göra, men jag är inte bättre nu! Blåsigt förvisso. Blött förvisso. Men jag känner ju ändå den bristande kvalitén i mitt grundspel.
Rundan blev en lång kamp med varje slag. Över bollen hade jag inte en aning om vad som skulle hända och det jag gjorde bra - var fel! Till exempel en layup på Kungälv-Kodes hål 4, den kända par 6:an. Bra drive, riktigt dålig spoon på andraslaget tog bort mina realistiska chanser att nå greenen på tre slag - vilket bara det är ett bottenbetyg till mitt eget förtroende. 209 meter kvar till pin som stod längst bak på green, så inte mer än ca 175-180 till framkant green. En given järn 3:a i alla lägen, men... inte nu! Istället sköt jag ett avstånd till bunkern i slutet av fairway före vattnet kort om green, 140 meter dig, och jag tänker mig en mjuk liten 9a, ca 20 meter kort om den bunkern. Då har jag kvar ett bra wedgeslag, så jag är fortfarande med på hålet. Slaget blir ett av dom få bra slagen den här dagen, men... den carrar över bunkern! Turen är dock med mig, så den sitter i ruffen mellan bunkern och vattnet! Typ samma sak händer på 12:an. 157 meter till pin, Vinden är sida/med och jag slår en ganska mjuk 6:a, som carrar längst bak på green, ca 170 meter och jag får en lång och svår nedförschip. 14e samma sak... 157 meter igen, väljer järn 7 den här gången, carrar pinhigh och rullar ut alldeles för långt. Förvisso inte så lätt i medvinden, men...
Min känsla är att jag absolut kan slå bra slag! Det sitter inte riktigt i den biten, men jag har ingen som helst kontroll på slagen! Range-passet inför rundan kändes "bra", fina bollträffar och fin bollflykt, men målet jag siktade på hade en tendens att hela tiden vilja ligga på sidan av där mina bollar damp ner. Och det kunde vara 5 höger en gången, 10 meter vänster på nästa, 10 meter höger på det efterföljande. Alla efter en sving och en bollträff som kändes "bra".
Räddningen den här gången blev min nyfunna vänskap med Thomas Björn! En väldigt enkel och givande chip-instruktion (video, inte personligen) av den symtatiske dansken visade sig vara något som uppenbarligen passade mig ypperligt! När det långa spelet sviker och jag bara träffar 6 greener, så hjälper det onekligen en hel del att jag gör 7/10 up & down's vilket jag alltid kommer att vara nöjd med! Många bra chippar blev det, de allra flesta till helt odramatiskt korta parputtar, men vid en par tillfällen fick jag också sätta några såna där lite obekväma 120's puttar! Puttningen var också den bra! 31 puttar är godkänt och det är egentligen bara två raka 3-puttar på hål 14 och 15 som förstörde den delen av spelet. Båda var ganska slarviga där jag också läste greenerna helt fel. Framförallt så hade jag inte koll på att det blev nedförsbacke vid hålet vilket gjorde mina förstaputtar för långa!
Det jag kanske mest av allt vill ta med mig av den här rundan ändå, är hur jag höll mig själv inne i rundan. En tung start med två dubblar på de fem första hålen gjorde mig +5 efter 5 spelade vilket ju är en katastrofal inledning förstås! Men 5 raka par innebar att jag ändå låg hyfsat till efter 10 hål. Det räckte i alla fall till för att känna att jag ville fortsätta kämpa och hålla min score nere. Jag tar med mig detta eftersom jag vet med mig att jag kan ha problem med humöret ute på banan, så... det var faktiskt riktigt bra kämpat!
Det som dock var viktigt just den här dagen, var att vi inledde den avslutande 6:e omgången av årets seriespel som ledare med 29 slag och lyckades försvara vår ledning för att till slut vinna med 26! Så, traditionen att vinna Div IV lever vidare! Nu vill det till att vi lyckas höja oss ett snäpp och se till att ligga kvar i Div III nästa år. Sen jag kom till Mölndal har vi alltid vunnit Div IV för att sedan sluta 5:a och bli degraderade från Div III. Vi lyckades vända trenden genom att lite mirakulöst rädda H40-laget kvar i Div III i den sista omgången, så nu ska vi göra detsamma med H50-laget!
Men vi får förstås börja med att se vilket lag vi får ihop! En av våra bästa spelare WA, fyller 60 och har kamrater i H60-laget, så han är förstås sugen på att ta steget dit upp, men han avvaktar ändå och ser hur vi får ihop det lagmässigt. Det har varit otroligt rörigt mellan lagen det här året och vi får hoppas att vi får ihop det lite smidigare nästa år!
Med detta sätter jag punkt för tävlingssäsongen 2019. Jag är inte nöjd med den, men tror att den kan ligga till grund för bra saker då jag känner att jag lärt mig nya saker på en ny nivå! Att spela med landslagsmän i den egna ålderskategorin var något av en väckarklocka som berättade att jag nog strävat efter fel saker. Det måste inte fräsa om bollbanan, och det jag brukar säga om att slagen i sig inte är så där galet viktiga som man kan tro har visat sig stämma! Att gå ut med en gubbe, driva ut honom med 50-60 på hål efter hål och sedan komma i mål 10 slag sämre säger en hel del!
Så, vad jag kommer att göra under vintern, är att jobba med min teknik, hitta tillbaka till det grundspel jag bestämde mig för att lämna i våras. Göra små små justeringar på det och sedan rikta in mig på spela spelet. Något jag är mycket duktig på att lära ut till andra men helt värdelös på att utföra själv! Det får bli den stora ändringen till 2020!
Med detta sätter jag punkt för tävlingssäsongen 2019. Jag är inte nöjd med den, men tror att den kan ligga till grund för bra saker då jag känner att jag lärt mig nya saker på en ny nivå! Att spela med landslagsmän i den egna ålderskategorin var något av en väckarklocka som berättade att jag nog strävat efter fel saker. Det måste inte fräsa om bollbanan, och det jag brukar säga om att slagen i sig inte är så där galet viktiga som man kan tro har visat sig stämma! Att gå ut med en gubbe, driva ut honom med 50-60 på hål efter hål och sedan komma i mål 10 slag sämre säger en hel del! "
En av de bästa kommentarer jag sett dig skriva.
Tänk: det är inte ofta en bra ishockeyspelare blir en duktig coach/tränare; det är inte en världsbra golfspelare får berömmelse som tränare/coach, osv.
Det tar sin tid att inse det.
Spela gärna med kompisar MEN sök dig till ålderslikar i andra klubbar än hemmaklubben. Du har precis påbörjat den resan genom att spela några få tävlingar i SGF Senior Tour. Gå vidare den vägen.
Ha en skön höst, vinter och vår.