scratchgolf.blogg.se

 

 

Det som hände, rent tekniskt sett, under säsongen som gick var alltså att jag ville stärka min bollbana. Jag gjorde detta genom att komma fram över bollen på ett annat lite mer aggressivt sätt, "täcka bollen" som man säger. I kombination med det så jobbade jag med ett mer square-to-square-betonat releasemönster. Kanske kan låta konstigt, men faktum är att de två tekniska bitarna sitter ihop. Hur man rör sig framåt genom bollen påverkar händernas förutsättningar dramatiskt och det blir nödvändigt att göra båda sakerna. Kanske inte samtidigt, men... är man mitt i en säsong så ställer man sig utan valmöjligheter.

 

Och det var väl egentligen det som var problemet? Att jag bestämdet mig för att försöka göra detta efter 5-6 tävlingar, mitt under brinnande säsong! Hade jag väntat till nu, hade jag kunnat ta en sak i sänder, först täcka bollen, komma in med kroppen över den på ett annat sätt, och sedan sätta dit händerna på det sätt som behövs och göra lite mer målinriktad träning av det! Men, jag ville annorlunda i juni. Ångrar jag mig? Både ja och nej. Ja, för att det förstörde min säsong rent spelmässigt och jag fick oerhört svårt att hålla ihop ett någorlunda spel. Men nej, för att jag tycker att jag lärt mig att de slag jag slog innan jag tog det här beslutet - faktiskt är alldeles tillräckligt bra, och till och med mer därtill!

 

Jag kommer att jobba vidare med min "swinger-teknik", alltså att få ifrån att vara "hitter" till att bli en "swinger". Enkelt förklarat och uttryckt så vill jag vara noggrann med sekvsensen, se till att ge mig tid att göra vändningen, starta med höfterna och sedan låta resten av kroppen hänga med tills klubban liksom bara krockar med bollen. Det ska kännas avslappnat, lätt och ledigt. Greppet vara extremt löst och Mike Malaska's jämförelse till basebollspelaren kommer att vara central för den som nu har koll på Malaska.

 

Det blir steg 1, att hitta tillbaka där. Och jag är redan på god väg. Efter det sista seriespelet för några veckor sedan har jag haft några träningspass och spelat några hål ute på banan, och... det som är så skönt med att gå tillbaka till något är ju att kroppen ändå vet vad som ska göras. Det ska bara "hittas" så att säga.

 

Steg 2 blir att se över min uppvridning. Jag blir för "lat" i min uppvridning. Är ju så galet bekväm med att slå mjuka slag att jag nästan glömt bort hur det känns att göra en full uppvridning. Jag vill jobba med det här, se hur ryggen håller för det och sedan får vi se hur vi går vidare. Jag känner inget behov att öka mina slaglängder, men kan jag behålla min längd med mindre ansträngning så är ju det klart bra! Och... rotation är liksom gratis kraft!

 

Vilket påminner mig... "Kraft" är ju helt fel ord att använda. Helt ointressant i de allra flesta fall. "Fart" är ju det rätta ordet att använda. Att vrida upp ordentligt och uttnyttja sin rotation på ett bra sätt är massor av gratis hastighet! Här har jag tappat!

 

Beroende på hur vintern blir vädermässigt, så kommer jag att underhålla mitt närspel. Tanken är att svingen ska få det mesta av mitt fokus fram emot vårkanten och närspelet sitt när greenerna börjar bli bra igen. Men jag vill underhålla min grundteknik. Jag tar hjälp av Thomas Björn i min chippning och det har gjort underverk i slutet av säsongen! Det ska  jag naturligtvis behålla och kanske finslipa lite ytterligare. 

 

Men puttningen måste jag ta tag i. Jag har ingen idé... eller... jag har tusen idéer... vänsterhanden nederst, högerhanden nederst, uppställningen, linjeringen... En gång i tiden ansåg jag puttningen vara min styrka och målbilden av hur jag vill att min golf ska se ut i framtiden innefattar en stark puttning. Men jag måste ta ett beslut angående hur jag ska göra och sedan hålla mig till det! Som det är nu, kan jag komma till klubben och tänka att jag puttar som det känns bäst, och så gör jag det, och så funkar det hyfsat. Problemet är att "hyfsat" inte är bra nog! 

 

Under den här säsongen har puttningen varit en direkt svaghet i mitt spel, en belastning till och med. Så får det inte vara! 

 

Mitt nya jobb är fysiskt tungt och jag älskar det! Jag känner en lätt träningsvärk i kroppen efter varje dag på jobbet, men jag behöver jobba med konditionen. Jag går så sakteliga nedåt i vikt, men behöver ta mig ut i spåret oftare. Raska promenader för att sedan kunna springa längre sträckor. Och jag har inga jättehöga mål kring detta. Jag vill må bra, så enkelt är det. Konditionsmässigt så kan jag också känna att det är för dåligt om man är andfådd när man ska putta efter att ha gått uppför en backe efter sitt inspel till greenen. Men, det är på väg åt rätt håll. Jag ska dock lägga i en lite högre växel så det går lite fortare framåt.

 

Jag ska också jobba vidare lite med mina målsättningar. Jag är för resultatinriktad, det vet jag med mig! Jag vet att jag behöver lära mig processtänket på ett bättre sätt vilket också skulle hjälpa mig att ge mig ett bättre tålamod ute på banan. Att vara mer noggrann med min rutin inför slagen, att bli duktigare att hålla mig "här och nu" är avgörande. På rak arm, kan jag säga att jag satte krokben för mig själv i sluten av två rundor när jag låg bra till på tävlingar i somras. Det var förstarundorna på Kinds och på Albatross. Par in på de sista 3-4 hålen hade gett riktigt fina scorer men jag började tänka på det, hamnade mentalt sett i klubbhuset och tappade massor av slag på sluthålen. Det är ju inget man vill ska hända...

 

Flera av de riktigt duktiga golfarna jag känner och har turen att få lära mig av, säger samma sak. Det är en vanesak att spela bra och det kan gå i en stegvis utveckling. De flesta av oss känner igen att man kan bli lite nervös bara att ha en sänkning på gång, men... prova att känna det när man vet att man ligger med i toppen av en nationell tourtävling. Nyckeln ligger - tror jag - i att hitta en rutin och hålla sig till den. Våga genomföra det slag man "alltid" slår och inte göra några konstigheter. Det är väl egentligen ganska märkligt, att en dag som spelet stämmer, när slagen sitter bra - det är då man blir rädd och slutar våga? Om man inte vågar spela ut när man spelar bra? När ska man då göra det?

 

Den här processen (kanske fel uttryck, men jag förstår min tankegång i alla fall) är central för mig. Visst, jag vill verkligen ha målsättningar skrivna med siffror också, men jag vet, kloka människor har mycket tydligt förklarat för mig att inget annat än utförandet kan vara en målsätting - resultatet blir sedan vad det blir...

 

Det är svårare än man tror det där... låter ju så busenkelt...