scratchgolf.blogg.se

 

Min känsla av det "som hänt" under dom här tävlingarna är ganska tydlig. Jag har varit lite spänd och jag har verkligen velat mycket. Jag har utan tvekan haft bra perioder i mitt spel men också perioder där spelet verkligen inte fungerat alls. Faktum är, att det har varit så under samtliga tre tourtävlingar jag spelat nu.

 

Och när det är bra, så är det bra. Det kan förstås alltid bli bättre men när det stämmer så är jag nära att spela precis den där typen av golf som jag vill spela, stabil från tee till green och ett vasst närspel. Närspelet har även det haft sina ljus stunder, men sett till helheten gör jag för många och för stora missar. Det är för många såna där lätta chip & enputt som jag bränner. Ska jag kunna ta mig åt rätt håll spelmässigt, så måste jag sätta dom, det finns liksom inget annat.

 

Men, nu tar vi det ifrån början... När jag säger "spänd" så menar jag det även rent fysiskt. Under gårdagens träningspass försökte jag se de stora missarna jag gjort under tävlingarna framför mig och det finns ett tydligt mönster i dom. En övervägande majoritet av mina missar har varit till vänster! På samma sätt finns det ett mönster när jag tänker igenom de olika slagen jag slagit. Nu minns jag förstås inte alla, men dom där grova "rond-förstörande" missarna har ju en förmåga att etsa sig fast i minnet, och det finns en gemensam nämnare även här! 

 

Att jag greppar klubban för hårt är lite typiskt. För mig, så är det en tillbakagång till min "hitter-sving" som jag ju jobbat bort. Det som följer med det hårdnande greppet är också just att jag "slår" med högerhanden. Borta är alla tankar på att svinga igenom, låta rotationen styra och snyggt och prydligt komma ner och liksom "krocka" med bollen. Näää... när jag greppar upp hårdare, så åker tempot i baksvingen upp, uppvridningen stannar av och högerhanden tar över!

 

Det stora problemet med det här, är att jag ju också jobbar med ett annat releasemönster nu, i min "swinger-sving". Nu har jag tanken att låta bli att rotera händerna genom impact, och komma mer square to square genom bollen, vilket är en otrolig förbättringsgrund, men... när högerhanden tar över och "slår", så roterar den också, vilket förstås betyder att jag stänger bladet och bollen går vänster.

 

När jag slappnar av i min uppställning och släpper upp greppet att bli riktigt, riktigt mjukt, så kommer inte händerna att ta över svingen och det kommer automatiskt att rotationen får styra och bli den dominerande motorn i svingen. Check på "Alla rätt" på den!

 

Som jag nämner här ovanför, så tenderar mitt tempo att öka när jag håller hårdare i klubban. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag känner att "det där var en snabb sving" efter att jag har slagit. Jag vet att jag är tempokänslig så det här är en stor sak för mig!

 

Och det smittar av sig till mitt närspel! Om jag gör några dåliga saker och börjar känna mig lite osäker ute på banan, så ryker tempot även i närspelsslagen, och det är när det gör det som närspelet rasar ihop fullständigt!  Jag blir inte "lite sämre" utan jag blir fullständigt kass! På riktigt!

 

Jag vet inte riktigt om det är en rubrik i det här sammanhanget, men när jag tänker på hur mina ronder runnit mig ur händerna så kommer ordet "tålamod" ändå in i bilden. 

 

På Varberg, öppnade jag första rundan med riktigt solitt spel från tee till green. Problemet var vinden, som jag inte riktigt klarade att bemästra. Jag upplevde mina slag "svaga" i vinden och bedömde ofta vinden fel. Minns många riktigt bra golfslag, som kom upp kort, eller blåste 40-50 meter i sidled (jo, det blåste så mycket) och resultatet var att jag gick omkring där och hade en riktigt bra känsla för mitt spel, medan jag tappade slag efter slag efter slag mot par. Små greenmissar mot dessa stora och upphöjda greener blir för mycket för en som bara slår hyggliga chippar och helt har tappat puttningen. 

Då var andra varvet på Varberg betydligt sämre. Jag kände mig helt slut från början och kom aldrig in i den rundan överhuvudtaget!

 

På Kinds var det lite av samma sak, inledde väldigt stabilt och fint. Slog bra slag med alla klubbor, vågade vara aggressiv och skaffade mig ett flertal bra lägen som jag inte lyckades ta vara på. En enda birdie på den rundan var katastrofalt dåligt puttningsmässigt och det var lite samma som det brukar, att så fort jag missar, så tappar jag ett slag. När jag kom till 16, låg jag fortfarande bra till men tar korkade beslut på 16e och 17e tee vilka båda leder till dubblar. På 16e, stirrar jag mig blind på pinnen som står lång vänster på den diagonalt placerade greenen. Jag känner att en 7a är för mycket, vågar inte slå den för mjukt, men en 8a kanske inte räcker vilket är dumt med vatten kort. Men... jag - superstrategen - har inte en tanke på att varken slå en 7a och låta den bli lång om den blir det, eller att slå en 8a mot mitten av green och tvåputta från 10 meter. Inte en tanke... Jag minns mina tankegångar på tee, det var ett virrvarr av tankar på hur jag skulle få upp bollen till pin och när jag peggade upp och slog hade jag fortfarande inte tillstymmelse till plan för mitt slag. "Svinga inte - det går för långt" tänkte jag och duffade den i vattnet.

 

Även den tredje tävlingen på Torreby inleddes på ett bra sätt. Solida och fina slag på de tuffa inledningshålen och när vi kom till tee på det 6e hålet var jag några slag bättre än den landslagspelaren jag var lottade att gå med. Där kom en sån där vänstermiss, inte särskilt stor. En vindstilla dag hade den stannat på vänstersidan fairway, men nu blåste den OoB till vänster. 

Det som händer efter den missen, är som om att jag "rubbas" ur min balans. Den missen, och den efterföljande trippeln (bogey på andrabollen) går inte till mitt humör på något sätt. Jag klarar av att bära det - humörmässigt - men... jag tappar precis allt. 

 

Det var som att gå omkring i en bubbla, men på 7e tee hade någon stuckit hål på den och den fanns där inte längre, överhuvudtaget. Ibland kan det ju vara svårt att hålla sig i sin bubbla, och ibland kan det var svårt att komma tillbaka in i den, men den här gången fanns det inte kvar - överhuvudtaget!

 

Jag tror... vilket är vad man gör när man inte vet, att den här mentala biten som hamnar under rubriken "Tålamod" just den här gången är min stora akilles-hål och den stora biten som jag behöver bli bättre på. Så länge jag håller tålamodet, håller kylan och lugnet så kan jag slå alla slag. Jag kan till och med chippa riktigt, riktigt bra! Faktum är att det är ett irritationsmoment, just att jag vet att jag kan, men ändå missar så ofta och så grovt!

 

Den här "floskeln" alla tourspelare dravvlar i intervju efter intervju, "man måste ta slag för slag" är ju precis det det handlar om! Jag är rusktigt bra på att ta dom 20 första, men sen, någonstans på vägen tappar jag tålamodet och fokuset. Eller förresten, det måste inte vara att jag är bra i början och kass i slutet. Det kan vara tvärtom också! Att jag har svårt att hitta fokuset ifrån början på rundan och ibland kommer jag in idet bättre på slutet. Att jag skjuter 43-37 är inte alls helt ovanligt.