Ljuset i tunneln?
Jag ser ett ljus i tunneln och har goda förhoppningar om att det inte är tåget den här gången!
Har fått en intressant kommentar från en av er som följer min blogg och den handlar om att träna på tekniken för att spela med känsla. Och det är ju en nyckel! Att kunna lägga alla tekniktankar åt sidan, lita på den och bara slå in bollen på känsla är det man vill komma åt. Men, det är inte så lätt när man fastnar mellan tekniker och till slut måste ifrågasätta vem man själv är som golfare!
Stor fråga, "vem är jag" som golfspelare? Intressant fråga också... Om jag går tillbaka till mina ungdomsår så lärdes jag ju upp av min dåvarande styvfar som dessutom var en riktigt bra instruktör! Men, i mitt ungdomliga sinne var det roligare att slå långa drives och göra många eagles än att skjuta låga scorer, så... en vanlig 80-runda för mig kunda innehålla en eagle, 4 birdies, 2 tripplar, 3 dubblar några bogeys och kanske även några par ibland.
Men, det är ju inte det som alla de saker jag lärt mig under åren säger att jag ska göra. Och det är inte heller riktigt det jag känner att jag vill göra? Jag vill ju "lära mig" att spela ett stabilare spel som ger mig lägre och stabilare scorer. Vilket är en av frustrationerna just nu, att jag har förstås kvar i minnet hur jag gick fyra raka träningsrundor under par förra hösten. Hur jag sköt 69 på Holma (-4). Bara häromveckan gick jag 9 hål på hemmabanan med 3 birdies men lika många "others", så... det finns någonting där. Och frågan är, om den där stabila "gubb-golfaren" som jag uttalat att jag vill bli - verkligen är jag?
För samtidigt har jag spelat seriespel och tourtävlingar på nationell nivå där mina medspelare gett mig väldigt mycket beröm för de slagen jag slår! Men, medan jag slår mina fina drives och järnslag, så slår dom sina ballonghookar till mitten av banan, tvåputtar och går vidare medan jag står vid sidan av greenen och duffar en eaglechip. Dom spelar i samma 12 sekundmeters vind som jag men kommer in på par medan jag slår 85 riktigt fina slag.
Den som har följt min blogg har läst om min formtopp förra hösten. Jag har också skrivit om den och beskrivit hur det jag lärt mig har varit att det handlar ganska lite om att slå "bra" slag, men desto mer om att slå "rätt" slag. (Sen, är det ju som så, att man får ju inte missa dom här "rätta" slagen för mycket heller!) Men... när jag tänker på det, mina lärdomar från förra hösten stämmer ganska bra in med hur jag tycker det har sett ut under de här SGF-tävlingarna jag har spelat. Jag kan helt ärligt säga, att jag har ett bättre grundslag än många av dom som spelar på hcp +2 eller 2. Men dom är stabila. Galet stabila! Det är också som så, att dom bästa av dom där gubbarna kommer in på -5 ibland, vilket är den bästa scoren jag sett under de här tre tävlingarna jag spelat. Och det är oerhört imponerande! Just den scoren, 67 slag kom på Kinds Gk som förvisso är den snällaste av de banor vi har spelat men 67 är aldrig "lätt" om man uttrycker sig så.
Och det är nu det börjar bli intressant om jag ska börja fnula på "vem jag är"... Jag och en kompis hade ett intressant samtal för en liten tid sedan, som gick ut på att man ganska enkelt kan komma till ett grundspel som ger ett stabilt spel mellan 75 och 80. Detta särskilt om man håller sig på hemmabanan. Jag är till 100,0% säker på att jag skulle kunna stabilisera mig där inom en vecka - om det vore mitt mål. Men... "den jag är" drömmer inte om 75 på en onsdagsgolf på hemmabanan - jag drömmer om 65! Rätt eller fel, vet jag inte riktigt om man kan säga om en sån dröm, men den är min. Klokt eller korkat skulle man definitivt kunna diskutera, men... det är ändå den drömmen jag har. Om jag ska vara helt ärlig, jag är inte ett dugg intresserad av att gå 75 på hemmabanan. Det handlar inte om att det är "för lätt", det är absolut inte det, men... jag vill så mycket mer...
Jag vill lära mig att spela ett stabilare spel, så är det! Det kan jag säga och det kan jag stå för, men... "den jag är" står också på tee på en 460 meter kort par 5 och tänker drive järn3 för en eagel-attack. Jag skulle inte klara av att stå där och tänka j4, j7, sw... Nja... fast det gör jag ibland, på Mölndals hål 10. Det är galet smalt så ibland spelar jag hålet så, men... jag vill inte. Jag har blivit duktigare på att värdera mina lägen, och det är inte alls så att jag måste attackera en par 5a på två slag bara för att det står par 5 på skylten. Men det kanske är här det kommer in att jag egentligen hela tiden drömt om 65? Ska jag komma i närheten av det så måste det till lite birdies också, 7 stycken närmare bestämt och det är mer än mitt rekord på en runda vilket jag tror är 6 stycken?
Men, en dröm är en dröm! Sätter man upp ett sånt mål, så har man någonting att sträva efter och det är ju inte så att jag utgår ifrån att nå det målet på varje runda förstås, men... efter att ha reflekterat lite över frågeställningen i kommentaren, så... det är vem jag är...
Kanske... gör jag mig själv en björntjänst när jag sätter upp mina mål på det sätt jag gör? Jag menar, jag måste absolut hålla fokus på processmålen, men dom ska ju också leda någonstans. Kan det vara så, att jag haft 65 i mitt bakhuvud och sedan ställt mig på rangen för att träna för 75? Så kan det vara, för jag tar ju ofta tillbaka mig själv! Tänker lugnare, mjukare och försöker säga till mig själv att jag inte behöver slå så långt? Men... dom tankarna och träningarna kanske bara sätter ett koppel på mig? Stryper mig?
Dom gånger jag har spelat som bäst golf, i höstas till exempel, så är det första ordet jag kommer till för att beskriva känslan av det spelet: Fritt!
Spelet kändes till 100% fritt, jag var helt orädd i allt jag gjorde, slog jag snett och bollen gick ut i skogen så hanterade jag det nya läget utifrån de förutsättningar som fanns för det. En sned drive var inget att bli förbannad över, inget att oroa sig för, för det händer alla - även killarna och tjejerna som spelar golf på TV. Skulle jag chippa hade jag allt fokus på målet och inte en tanke på att bollen ligger konstigt och jag riskerar att duffa...
Spelet kändes till 100% fritt, jag var helt orädd i allt jag gjorde, slog jag snett och bollen gick ut i skogen så hanterade jag det nya läget utifrån de förutsättningar som fanns för det. En sned drive var inget att bli förbannad över, inget att oroa sig för, för det händer alla - även killarna och tjejerna som spelar golf på TV. Skulle jag chippa hade jag allt fokus på målet och inte en tanke på att bollen ligger konstigt och jag riskerar att duffa...
Är det nyckeln till mig själv? Att släppa mig fri?
Ja, "fri" är ganska mycket av "feel - känsla".