Från 76 till 88?
Att skjuta 76 den ena veckan för att nästa skjuta 88 kan låta konstigt! Jag tycker nästan att det är lite konstigt, men... skillnaderna kan vara ganska små om man tänker efter lite...
En god vän frågade sig, vad gör par-spelaren som inte bogey-spelaren gör? Var gör tour-spelaren som inte par-spelaren gör? En del skillnader är helt uppenbara och syns på långa vägar, men inte alla! I samma anda har jag försökt klura ut hur jag kunde skjuta 76 den ena veckan och 88 nästa.
För det första, så ska man nog konstatera ett obestridligt faktum om man ger sig in i den här typen av lite filosofiska resonemang. Det finns antingen inga eller många rätta svar beroende på hur man vill se på det! För mig så fanns det två stycken markanta skillnader mellan dom här två rundorna. Dom är båda ganska konkreta, den ena är dock lite hemlig, något av en "helig Graal" medan den andra är betydligt enklare och direktare!
Om vi börjar med "Den Heliga Graalen" i den här frågan, så var den första skillnaden att jag kom in i rundan på ett riktigt bra sätt den första veckan. Jag hade en perfekt balans i kropp och knopp! Jag var lugn och samlad, kände mig harmonisk och jag lyckades lägga mitt fokus på rätt saker. Detta understryks av det faktum att jag började rundan med två bogeys på hål 1 och 2. Jag minns inte längre hur jag gjorde dom, men det viktiga i det här var att jag kände redan från början att det inte gjorde något! Jag kommer att göra andra bra saker, kanske någon eller några birdies och jag behöver inte oroa mig. Det spelar ingen roll om jag gör två bogeys på hål 1 och 2, eller om jag gör dom på hål 4 och 7!
Det kom också några birdies den här dagen. Tre stycken närmare bestämt. En helt okej utdelning och ungefär där jag vill vara när jag närmar mig den typen av golf jag vill spela. Det jag själv lägger särskilt märke till den här dagen, är att jag senare under rundan, på hål 8 och 9, gör två lite onödiga misstag och tappar ytterligare två slag. Det gör att min vändning hamnar på 40 slag (+4) och jag känner mig inte riktigt nöjd med det. Däremot, är jag fortfarande helt lugn med det. Jag har kvar samma känsla i kroppen, att bra saker kommer att hända, vilket det också gör!
En sak som har satt sig lite i mitt huvud är rundans avslutning. Det sätt som jag lyckas "jaga" och våga vara lite aggressiv och försöka ta tillbaka det där sista slaget! När jag kommer till hål 18, har jag precis tappat ett onödigt slag på 17e och ligger nu +5 men lyckas hålla ihop spelet på den korta par 5:an och avsluta rundan med en birdie!
Just det här, att lyckas behålla lugnet i kropp och knopp. Fortsätta spela sitt eget spel och våga attackera ända in i slutet av rundan är något jag behöver ta med mig. Särskilt när jag tänker tillbaka på min genomklappning på Albatross senast. Där tappade jag 8 slag på de fyra sista hålen och jag kunde känna hur det drog ihop sig i magen på mig 15:e tee. Känslan försvann - och det tog med sig hela mitt spel!
Den andra stora skillnaden mellan den här 76:an och 88:an, är två dåliga beslut! Jag vill börja med att säga att jag tror verkligen på att de här dåliga besluten också hänger ihop med att jag inte hade samma känsla för rundan den andra veckan. Tålamodet och kylan att våga förlora ett slag och stå för sitt misstag fanns liksom inte där. Det var mer en känsla av att jag desperat måste försöka göra något för att inte tappa! Jag får inte tappa!! Den desperata känslan har ju att göra med att man inte riktigt tror på att man kommer att göra något särskilt bra på rundan heller? Eller? Det är ju i vilket fall ingen bra känsla för rundan!
De dåliga besluten var egentligen ganska enkla. På hål 6 och 12, missar jag mina utslag. Inte mycket, men helt fel! Det rätta hade varit att "ta sin medicin" som det brukar heta, chippa sig framåt/utåt, spela in nästa slag på green och ha en parputt. I värsta fall göra sin bogey, men i vilket fall som helst ta dubbeln eller värre ur spel. Vid båda dessa tillfällen, tog jag fel beslut. Jag chansande och misslyckads. Dessa misslyckanden följde jag sedan upp med nya misstag, ur nya än värre lägen. Kvarduppel och kvintuppel blev reslutaten av dessa små äventyr. 9 tappade slag på två hål, vem har råd med det?
För mig så handlar det - egentligen - om att ta det där rätta beslutet i första läget! Jag kan inte se det på något annat sätt än att det liksom är det man måste göra? Man kommer alltid att göra misstag, golf handlar om att reda ut sina missar...
Om man tänker sig att jag nu hade tagit de rätta besluten, gjort mina bogeys på de här hålen och i övrigt spelat så som jag gjorde, hade scoren krupit ner till 81 slag. Det är inte den scoren jag vill ha, men där jag befinner mig rent formmässigt nu, så hade det känts okej. Men... vad hade hänt utan den här dåliga besluten, rent mentalt?
Jag för ju in mina stats i GolfShot-appen och jag ser att jag gjorde 6 par på de första 9 hålen under den här rundan. Med 6 par, så har man ändå hållt ihop det hyggligt och den rimliga scoren borde vara 39, men... det var den ju inte riktigt. Andra 9 blir sedan sämre, men min undran är uppenbar: Hade man lyckats hålla ihop andra 9 på ett bättre sätt, om man gjort en bogey på 6:an, istället för en kvadruppel? Jag vill gärna tro att det är så. Framförallt så vill jag gärna tro att beslutet att pitcha fram bollen till doglegen på 12:an hade kommit "per automatik" om man inte redan hade slarvat bort en massa slag?! Ibland tänker jag "do or die" över ett slag. Lyckas jag, så har jag fortfarande en chans på ett hyggligt resultat och misslyckas jag, så får det väl vara så då? Korkat, sa Bull.
För att avrunda detta filosoferande så vill jag mena att det här med den känsla man får för sin runda och de beslut man kommer att ta under rundan - hör ihop! Jag är till 100% säker på att jag hade chippat upp bollen på fairway på 6:an veckan innan, när jag hade "den rätta" känslan i kroppen! Frågan är, om man kan hjälpa sig att hitta den här "rätta känslan" ute på banan genom att vara noggrann med att ta de rätta besluten och göra de rätta sakerna under resans gång?
Jag vill gärna tro det...